Muminliv

Magen växer och det sparkar där inne. Förra gången var allt så nytt, den här gången känner jag igen och minns tillbaka. Det är mysigt det med, att jag minns hur det kändes den allra första gången. Att oroa sig eller reflektera över krämpor hinner jag inte riktigt med och det är befriande. Vila säger de, lyft inte så mycket. Men Maija finns ju här, levande, aktiv och konkret. Så jag lyfter och gullar och bär. Myser och umgås och njuter för allt vad tiden är värd. Snart hinns det inte med i lika stor utsträckning. Hon är fortfarande min enda och min första. Den andra sköter sig själv där inne och vaggas likväl in vid godnatt sånger och sagoläsning. Men en liten tid framåt är det fortfarande Maijas tid.

I måndags åt vi frukost med finaste sällskapet och reflekterade över helgen som gav mycket energi. Till och med lördag förmiddag gav energi fast den spenderades gråtandes på vardagsrumsmattan. Både jag och tussan spillde några tårar. Hon för att hennes mamma inte riktigt hade ork och tålamod och hennes mamma för att hon just inte hade ett uns av detta. Det var kort över men efteråt andades jag lättare igen och skrattet var nära resten av dagen. Det är bra med gråt. Det befriar så där som regnet kan göra på en kvävande varm sommardag.

Sen tog vi Henne till mormor och morfar. Full uppmärksamhet ett helt dygn, hon strålade när vi hämtade henne på söndagen. Det gjorde hennes föräldrar också som fått gå hand i hand, suttit i mörkret på bio, ätit mat, träffat vänner, sovit ut och sett varandra på riktigt. Söndagen var bara bra. Med bad. Med Linn och Ture och med besök av både Malin och Niels på kvällen.

Fruktsallad är det enda jag vill äta just nu och jag får lite sammandragningar efter tuffa pass på jobbet. Min rosa vägg gör mig glad och jag längtar till att bordet och kökssoffan är vitbetsade och lackade. Jag hinner inte riktigt med allt jag vill men är glad över att hemmet fylls av liv och rörelse dag ut och dag in. För vad är viktigast att hinna med? Plocka undan legot och damsuga eller att prata en stund med lillasyster och skratta en stund men vännen?

Jag läste Sanna Lundells kolumn och önskar stort att dottra mig också skall se det som en självklarhet i sitt liv. Det är mycket jag önskar och vill för henne. Styrkan finns medfödd, mitt jobb är att nära den och med osynlig hand hjälpa henne att hitta den när hon tappat bort den. Måste fråga pappa hur man gör.    

Medans jag funderar över stora frågor går hon framför mig och pekar mot himlen, "mååånen, mamma"."Ja, titta, månen" svarar jag. "Myyysitt" fortsätter hon och går sina småsteg framåt. Och det är just vad det är, mysigt, med månen i skymningen och små självständiga fötter framför mina.

Det knastrade under fötterna. Inte utav knäckebrödsmulor i köket eller av legobitar i vardagsrummet. Det knastrade utav grus på asfalt. Under mina fötter som äntligen fick gå i gympaskor, vita, rullade de efterlängade gruskornen. På sina ställen hade till och med asfalten torkat och var ljusgrå. Ganska så mycket lycka i den lilla företeelsen.

Vi slängde in ungarna, snowboards, skidor, pulkor och övrig packning i vår lilla lilla bil och flydde till landet. Vi flydde snor, hosta och magsjuka. Vaknätter, läxor och mörka ringar under ögonen slängde vi med jämna mellanrum ut genom bilfönstrena allt medan solen mötte oss lagom i Ockelbo. Underbara luft. Underbara sol. Underbara sportlov.

Vi lekte hotellfrukost varje morgon. Killarna svischade ner för backen med snowboard och skidor. Jag och tösabiten susade runt på sparken till byggdens hästhagar, kastade isbitar i forsen och när hon sov middag läste jag bok.

Det var en välbehövlig paus för trötta föräldrar men lika välbehövligt för barn som får stå ut med oss i vintermörker och slask. Vi hittade tillbaka till det roliga igen. Allihopa.

Den här våren skall jag hålla kvar i den känslan. jag börjar med att måla väggen i köket bubbelgumsrosa.

Jag svär att jag hörde dripp dropp från fönstret. Visst ser jag lite grönt i allt det vita? Vill så gärna skymta krokusar nu. Jag skall buga och knäböja för den första tussilagon jag ser. Skrika ett vårvrål. Vårtecken tas allra ödmjukast emot av en vinter trött mamma. Jag har inte så mycket krafter kvar känns det som. Behöver ljumma vårvindar, blommigklänning och gympaskor på fötterna för att orka lite till. Snälla, bara en smakbit på våren? För min vinterbleka hud och min insnöade lilla själ.

Vi flyttade stacken. Packade ner och packade upp och sen packade vi ner lite grejer igen. Vi har hummat och mumlat om färger på väggar och kuddar och bänkar. Sen, vi tar det sen, när solen kommer. Det tar sin lilla tid att hitta hem, i ett nytt hem. Jag har sovit också, mycket. Vintern ta sitt. Barnen sitt. Jobbet sitt och det nya lilla livet i magen har tagit nästan det mesta. En lycka i den långa vintern. I Augusti blir vi alltså fler.

I väntan på våren växer magen, bakar jag mig lycklig och idag ska jag göra mig av med lönen på tulpaner och smycka mina fönster. Jag skall rita en stor sol också för nu tänker jag banne mig vakna. Ur idet.