Muminliv

Magen växer och det sparkar där inne. Förra gången var allt så nytt, den här gången känner jag igen och minns tillbaka. Det är mysigt det med, att jag minns hur det kändes den allra första gången. Att oroa sig eller reflektera över krämpor hinner jag inte riktigt med och det är befriande. Vila säger de, lyft inte så mycket. Men Maija finns ju här, levande, aktiv och konkret. Så jag lyfter och gullar och bär. Myser och umgås och njuter för allt vad tiden är värd. Snart hinns det inte med i lika stor utsträckning. Hon är fortfarande min enda och min första. Den andra sköter sig själv där inne och vaggas likväl in vid godnatt sånger och sagoläsning. Men en liten tid framåt är det fortfarande Maijas tid.