Muminliv

Jag finns kvar och jag skriver igen, dock från ny adress.

Våren kommer äntligen på riktigt. Den går på rensopade gator och strör småsten i små grabbfickor. Den knoppar sig och visar lite grönt. Jag börjar planera för balkongen som jag skall spendera mycket tid på i slutet av sommaren, rund och god. Vi plockar påskris i skogen och planerar aktiviteter för påsklovet. Det kliar i planterar fingrarna men de händerna skall ju hinna göra så himla mycket mer också! Plocka vitsippor t.ex.

Det var dags igen. 24 timmar i Uppsala med Malin, som flyttat till ny täppa med uteplats. Vi njöt av crépes, orden hade inget stopp och vi fick nya perspektiv. Jag fyndade klänning och njöt av bio alldeles själv i en nästan tom salong. Jag, popcorn och sparkar i magen, allt medan Malin stuffade i 70-talskläder med arbetskamrater. Jag åt middag ute och sen tog jag mig till Malins vackra hem. Hennes inredning inspirerar.

 

 

 

Sen vaknade vi till vårsolen och åt frukost på ett Café, precis som vi gjorde de där dagarna i Paris. Den där våren vi riktigt hittade varandra.

Tack Malin. För att du finns. Det är alltid ett litet andhål, dessa 24 timmar.

Länge har vi väntat på de perfekta lamporna till vardagsrummet. Vi har vankat loppisar av och an och klickat oss fram på tradera och blocket utan resultat. Vi har stått i stora möbelvaruhus och varit väldigt nära nödköp men i sista stund ångrat oss. Tur är väl det. För nu dök de upp. På blocket. En orange och en gul. Tygskärmar. Teak fötter och alldeles underbart mycket 60-tal. Det blev plötsligt varmt och mycket soligare i vardagsrummet.







Plötsligt händer det, det är den känslan som är så beroende framkallande, det är den känslan som håller oss fast i second-hand, loppis och vintage svängen.

Jag vaknade och fick genast vinka adjö till liten tösabit i ny vårjacka. Målning stod på schemat på öppnaföskolan idag. hennes vackra pappa pussade mig på kinden och sa att förmiddagen var min, bara min. Med raggsockor på sitter jag nu och njuter av långfrukost. Eftermiddagen blir hans, bara hans.

Magen växer och det sparkar där inne. Förra gången var allt så nytt, den här gången känner jag igen och minns tillbaka. Det är mysigt det med, att jag minns hur det kändes den allra första gången. Att oroa sig eller reflektera över krämpor hinner jag inte riktigt med och det är befriande. Vila säger de, lyft inte så mycket. Men Maija finns ju här, levande, aktiv och konkret. Så jag lyfter och gullar och bär. Myser och umgås och njuter för allt vad tiden är värd. Snart hinns det inte med i lika stor utsträckning. Hon är fortfarande min enda och min första. Den andra sköter sig själv där inne och vaggas likväl in vid godnatt sånger och sagoläsning. Men en liten tid framåt är det fortfarande Maijas tid.

I måndags åt vi frukost med finaste sällskapet och reflekterade över helgen som gav mycket energi. Till och med lördag förmiddag gav energi fast den spenderades gråtandes på vardagsrumsmattan. Både jag och tussan spillde några tårar. Hon för att hennes mamma inte riktigt hade ork och tålamod och hennes mamma för att hon just inte hade ett uns av detta. Det var kort över men efteråt andades jag lättare igen och skrattet var nära resten av dagen. Det är bra med gråt. Det befriar så där som regnet kan göra på en kvävande varm sommardag.

Sen tog vi Henne till mormor och morfar. Full uppmärksamhet ett helt dygn, hon strålade när vi hämtade henne på söndagen. Det gjorde hennes föräldrar också som fått gå hand i hand, suttit i mörkret på bio, ätit mat, träffat vänner, sovit ut och sett varandra på riktigt. Söndagen var bara bra. Med bad. Med Linn och Ture och med besök av både Malin och Niels på kvällen.

Fruktsallad är det enda jag vill äta just nu och jag får lite sammandragningar efter tuffa pass på jobbet. Min rosa vägg gör mig glad och jag längtar till att bordet och kökssoffan är vitbetsade och lackade. Jag hinner inte riktigt med allt jag vill men är glad över att hemmet fylls av liv och rörelse dag ut och dag in. För vad är viktigast att hinna med? Plocka undan legot och damsuga eller att prata en stund med lillasyster och skratta en stund men vännen?

Jag läste Sanna Lundells kolumn och önskar stort att dottra mig också skall se det som en självklarhet i sitt liv. Det är mycket jag önskar och vill för henne. Styrkan finns medfödd, mitt jobb är att nära den och med osynlig hand hjälpa henne att hitta den när hon tappat bort den. Måste fråga pappa hur man gör.    

Medans jag funderar över stora frågor går hon framför mig och pekar mot himlen, "mååånen, mamma"."Ja, titta, månen" svarar jag. "Myyysitt" fortsätter hon och går sina småsteg framåt. Och det är just vad det är, mysigt, med månen i skymningen och små självständiga fötter framför mina.

Det knastrade under fötterna. Inte utav knäckebrödsmulor i köket eller av legobitar i vardagsrummet. Det knastrade utav grus på asfalt. Under mina fötter som äntligen fick gå i gympaskor, vita, rullade de efterlängade gruskornen. På sina ställen hade till och med asfalten torkat och var ljusgrå. Ganska så mycket lycka i den lilla företeelsen.

Vi slängde in ungarna, snowboards, skidor, pulkor och övrig packning i vår lilla lilla bil och flydde till landet. Vi flydde snor, hosta och magsjuka. Vaknätter, läxor och mörka ringar under ögonen slängde vi med jämna mellanrum ut genom bilfönstrena allt medan solen mötte oss lagom i Ockelbo. Underbara luft. Underbara sol. Underbara sportlov.

Vi lekte hotellfrukost varje morgon. Killarna svischade ner för backen med snowboard och skidor. Jag och tösabiten susade runt på sparken till byggdens hästhagar, kastade isbitar i forsen och när hon sov middag läste jag bok.

Det var en välbehövlig paus för trötta föräldrar men lika välbehövligt för barn som får stå ut med oss i vintermörker och slask. Vi hittade tillbaka till det roliga igen. Allihopa.

Den här våren skall jag hålla kvar i den känslan. jag börjar med att måla väggen i köket bubbelgumsrosa.

Jag svär att jag hörde dripp dropp från fönstret. Visst ser jag lite grönt i allt det vita? Vill så gärna skymta krokusar nu. Jag skall buga och knäböja för den första tussilagon jag ser. Skrika ett vårvrål. Vårtecken tas allra ödmjukast emot av en vinter trött mamma. Jag har inte så mycket krafter kvar känns det som. Behöver ljumma vårvindar, blommigklänning och gympaskor på fötterna för att orka lite till. Snälla, bara en smakbit på våren? För min vinterbleka hud och min insnöade lilla själ.

Vi flyttade stacken. Packade ner och packade upp och sen packade vi ner lite grejer igen. Vi har hummat och mumlat om färger på väggar och kuddar och bänkar. Sen, vi tar det sen, när solen kommer. Det tar sin lilla tid att hitta hem, i ett nytt hem. Jag har sovit också, mycket. Vintern ta sitt. Barnen sitt. Jobbet sitt och det nya lilla livet i magen har tagit nästan det mesta. En lycka i den långa vintern. I Augusti blir vi alltså fler.

I väntan på våren växer magen, bakar jag mig lycklig och idag ska jag göra mig av med lönen på tulpaner och smycka mina fönster. Jag skall rita en stor sol också för nu tänker jag banne mig vakna. Ur idet.

Just nu ingen tid till detta, därför är det tomt av text. Vi är flitiga som myror för stacken skall flyttas. Grejer och barn och två vuxna. Vi packar barn i lådor och saker får leka ute, eller var det tvärtom? Julen flög förbi, julskinkor och sill ligger i en avfrostad frys. Imorgon bär det av till nya vyer, några kvarter bort, men ändå. Ni får se mer av oss snart. När vi burit färdigt. 

Tobias "lever utanför linsen". Dt är Hans svar på min önskan om dokumentation för bloggen. Jag nickar och förstår. Jag ser när jag jobbat instesivt för inläggen kommer glest. Ett sundhetstecken månne? Allt har sin tid. Hon är underbar. Härmar allt vi säger, smakar på ord. Finska. Svenska. Många fastnar. Hon är mycket tydlig med vad hon vill. Högljudt domderar hon sina bröder, "Eo" och "Bebbe", och blir uppriktigt förbannad när dörren till lego rummet stängs. Hon vill vara med, i dagliga bestyr. Hon har egen disktrasa och hammare. Och en flyttlåda som bara är hennes. Ner med saker och upp med saker. "Pappa, titta!" "Mamma, titta!" Bilarna är på finska, vattnet också. Tack kan komma på båda språken. Jag blandar hej vilt. Har ingen plan. Gör mitt bästa. Hon är fortfarande lyckligast i vattnet. Jag är fortfarande lyckligast med henne, Honom, "Eo" och "Bebbe".

Det doftar hyacinter och saffran. Jag blundar och låtsas bort alla flyttkartonger. Fast när jag blundar så somnar jag. På bussen, i soffan, stående i snön. Jag sover, när jag inte bakar, hämtar barn på fritids, jobbar eller torkar smulor uner bordet. Fick spontan-tulpaner i dag. De står i köket och passar bra med den röda väggen. Och med julen. Det puttrar julgröt på spisen och två plåtar saffransskorpor ska torka i ugnen över natten. I morgon mjölar jag ner mig igen när jag sätter igång med årets omgång av karelskapiroger. Det ska Maija få vara med på. Det behövs rejäla nypor och mycket vilja för att pirogerna ska bli riktigt finska. De blir nog extra goda i år tack vare henne. Jag går stabilt men trött och försöker hinna med att fånga solen på dagarna.



Hon har hittat ett nytt favorit stället och vill inte komma ut.

Vi packar flyttkartonger. Maija packar upp. Det tar lite längre tid än det kanske skulle behöva. Fast det gör nästan allt nu för tiden. Pepparkaksborgen fick jag och grabbarna dock ihop bra trots bebis. Hon var nöjd, med pepparkaksdegen. Vi packar alltså ihop muminhuset för att flytta den till annan plats. Kommer nästan inte ihåg hur lägenheten ser ut och det kvittar. Det är ju inte planlösningen som gör de 4 rummen och kök till ett hem, det är ju vi. Vi som ska bo där som ska sätta känslan. Jag känner att jag också vill sätta ny känsla på bloggen med ny finish. Men då måste jag önska mig tid och inspiration av tomten, och jag som redan önskat mig vackert smycke. Jag önskar mig det så mycket så jag måste hålla mig från att inte brista i gråt.

I övrigt så kliver jag runt i smulor, suckar lite åt krims på golvet och tittar på den här rultan. Man vet att man lever. För hjärtat bankar så hårt.

Uppsala. Ett dygn med vänners lena ord och uppfriskande skratt. Vi åt oss varma runt brasan. En välbehövlig paus från vardag. 24 timmar av fredad tid. Vi sov gott, vi sov länge och vi kom hem lite varmare med rosiga kinder och ett ytterligare lager av tålamod och ork.

Jag har smygit runt på nätterna och tagit hand om sjuka barn. På morgnarna har jag tagit mig hem i ett gnistrande vitt snötäcke. Lagt mig i en varm säng och tackat de gudomligheter som finns för att jag har friska barn. En stor fördel med mitt jobb är perspektiv på tillvaron. Efter vissa arbetspass kramar jag de mina extra hårt.

Marie som skriver Monsterbloggen har idag ett inlägg om mammarollen och det viktiga med att inte tappa bort de andra sidorna hos sig själv. Mycket sant. Jag spinner vidare på det och tänker följande.

Ibland undrar vi alla vem och vad man är. Man tycker att man tappat bort sig själv. Inte minst som nybliven mamma. Man vill vara alla delar av sig själv till 100% och mäktar inte med. Men, ibland måste vissa delar få vila för att snart återupptäckas igen. De finns där, alla sidorna, inte alltid lika klart i bild, men vilande i periferin. Det enda som krävs är en liten påminnelse så kommer de i fokus igen. Vem som skall påminna? Du, för du glömmer inte, du lär dig bara nåt nytt för tillfället och försjunker i det. Det tar olika lång tid från person till person. Jag har många vackra mammor som exempel och alla hittar tillbaka, till sina sidor igen, förr eller senare. Om det känns som att någon sida fattas, att du saknar en del av dig så har du den snart tillbaka. Lita till dig själv.

Jag tror på tillförsikt och att man är snäll mot sig själv när man lär sig något nytt. Jag önskar att jag hade varit lika insiktsfull då som jag låter nu. Det hade besparat själen lite mindre stress.

Det var på tiden sa jag till mig själv. Det är så här du ska göra. Klapp på axeln och en kopp te till. Du kan börja jobba på måndag.

Jag gjorde det jag aldrig gjort. Stannade hemma tills jag var frisk. Jag har alltid gått till jobbet när känslan i kroppen varit okej men inte bra. Jag har tagit mig dit, jobbat och kommit hem för att däcka. Det har fungerat, i ett liv utan barn. Inte hållbart nu. Jag kan inte längre komma hem och däcka. Vill inte komma hem och däcka. Jag vill orka läsa max bil, 10 gånger och jag vill orka titta på leksakerna 20 gånger till. Jag vill orka laga god mat och jag vill ha tålamod för medling, läxor och god energi. Det gör jag inte om jag tar mig till jobbet i ett ganska okej tillstånd och kommer hem och däckar. Inte vad jag vill.

Så, jag stannade hemma den här gången. Tills jag kände mig bra och frisk. Det blev inte bara bra för mig utan bra för familjen, som har en glad mamma och bra för jobbet som får tillbaka en frisk sjuksköterska med ork.

Vårat liv ser ut att gå i hipstamatic. Jag tar kort med den vanliga kameran men får inte fram rätt känsla. Vet inte om det är hipstamatic känslan vi har eller hipstamatic känslan jag vill åt. Oavsett så känns hipstamatic bra.

Helgen med pepparkaksborgar och firmärkspyssel. Snö och åk. Förfrusna fötter i yllesockar och kalla händer som kramar varma koppar. Gäster runt stort furbord, varm mat i grytor. Småpaket i julkalendern och ont i magen av pepparkaksdeg. Snart skall vi iväg på glöggfika.

Det låter som idyll. Mellan raderna går att läsa. Gnat om blöta ytterkläder, för lite åktid i backen, min plats, din plats, han fick mer, jag vill ha, sov nån gång nu då!

Men, man kan ju välja, vad man lägger fokus på. Det goda, det varma och det fina. De mina.

Rimfrost, på träden. Krispigt och vackert att vila ögonen på. Vi har magsjukefest och tittar ut på vintern från våra fönster. Blev inspirerad av en film igår. Ville baka pizza. Egna ingredienser, egen tomatsås, lagom med ost. Bäst hittils fick jag som betyg. " Tack för maten den var god mitt på bordet stod en...fyra!" Näst bästa betyget. De frågar hur det kunde bli så extra gott just idag. Mitt hjärta log och jag berättade hemligheten. Skall man laga pizza skall man låtsas vara i Italien. Tänk och andas det landet maten kommer ifrån. Känn på ingredienserna. Våga släppa recept. Och det viktigaste, tänk med värme på de munnar du skall mätta. Laga mat. Med Kärlek.

Kanske inte genomförbart varje dag. Vardagen skall ha sitt. Men, jag börjar andas lite lugnare, rör mig lite långsammare och lagar godare mat de gånger jag kommer ihåg att tänka så.