Muminliv

Igår kväll mätte termometern 26 grader. Vi tog ett kvällsdopp i Hammardammen.

Nu har vi med råge passerat halvåret. Utvecklingen går framåt och tösen följer allehanda vikt och längd kurvor. Den motoriska utvecklingen har länge varit den som dominerat framfarten men nu har även synapserna i talcentrat hittat sin uppgift. Det bubblas mycket. Gärna lite uppfodrande och med hög röst. Undrar vem hon fått det ifrån?

För att göra, vad som skulle kunna bli ett mycket långt inlägg, till ett något kortare och mer läsarvänligt tar vi insipration från annan blogg och kör en innelista.

1. Mamma. Mammigheten har just denna veckan inte haft några gränser.

2. Sladdar. De tycks aldrig förlora sin popularitet.

3. Att ställa sig upp. Mot allt. Vältbart som icke vältbart. Hon lär sig pö om pö att ta konsekvenserna. Vi med.

4. Att klättra i trappor. Lite spänd, knäpptyst och med stor koncentration.

5. Skor. Kanske en blivande fetisch?

6. Sopkvasten och skyffeln. Vi gömmer. Hon hittar.

7. Pincettgreppet. Detta föredras nu mera framför "helhandsgreppet" även om det används minst lika flitigt.

8. Att ge pussar när man ber om det. Kanske mera vår favorit.

9. Grodyngel. Hur visar man att man skall klappa sånna snällt?

10. Såpbubblor.Så länge man blåser är man populär. Slutar man så surar hon.

Man ser det i blicken. Man trodde hon hade glömt över natten. Men det har hon inte. Man bär henne ner för trapporna till köket och försöker samtidigt avleda henne med något annat så att hon inte skall se trappstegen. Pratar så där lite hysteriskt med henne samtidigt som man sätter ner henne på golvet. "Ojjjj titta häääär" säger man och gör stora ögon och pekar. "Har du seeeett?" och så tar man fram en kastrull, ett lock, en visp eller något annat som fängslat henne tidigare. Man bankar lite på grejerna, klappar i händerna och ler JÄTTE STORT. Men det hjälper inte. Hon kunde inte bry sig mindre för bakom henne hägrar något mycket mer spännande och roligare. Spiraltrappan.

Vi klunsar om vem som ska vakta henne. Jag förlorar, jämt. För upp ska hon. Hela tiden.

Jag stod och svor i köket. Rulltårtan blev tunn och drömkakorna jag sett framför mig som små fluffiga moln kom ut platta och inte alls som på bilden. Tyst muttrade jag något på finska för mig själv när Tobias kom in.

T: Vad är det älskling?
- Det gick åt fanders med kakorna! Jag blir så %&¤"#??! Kan jag inte bara %¤#&/"(!
T: Men hjärtat. Du måste vara snällare mot sig själv. De blev säkert alldeles underbara.

Sen gick han vidare och jag stod kvar och diskade en stund. Funderade på vad han sagt. Att man ska vara snäll mot sig själv. Det lät ju inte så dumt ändå. Jag var nog rätt bra ändå även om kakorna inte blev som på bilden. Jag hade ju ändå bakat och faten blev så gott som barskrapade så det måste smakat bättre än det såg ut.

Det där med att vara hygglig och tålmodig med sig själv följde mig hela förmiddagen. Osökt kom jag att täka på Lotta på Bråkmakargatan som så klokt sagt:

- Det är så konstigt med mig. För jag kan nästan allting.

Hädan efter blir det mer Lotta filosofi för mig. (Ja och Tobias filosofi förstås).

Hon har börjat med något nytt. Det är sedemera hennes signum. Hon studsar upp och ner, rynkar ihop näsan, sträcker ut tungan och flämtar som en hund. Speciellt när hon är glad och exhalterad. 

Jo jag kan det. Ta semester. Fast jag är mammaledig. Jag gör bara så här:

Jag börjar med att sopa rutinerna under mattan. De skakas lätt fram till hösten igen. Sen gör jag inget jag måste. Jag gör det jag känner för. Jag låter barnen komma med förslag på saker att göra. Jag frågar inte ens. Bara ett har inkommit, Zeb ville kasta sten i forsen. Inte så jobbigt.

Jag slutar organisera saker och konstigt nog faller allt på plats i alla fall. När jag släpper mer tar andra vid. Tror att de kanske himlar lite med ögonen och undrar vart mitt huvud tagit vägen. Det gör inget. För jag sitter med näsan i en bok eller med ett vinglas i handen.

Jag lyssnar inte på allt. Jag väljer att bara höra. Det är en stor skillnad. Jag bara bestämmer mig för det. Jag hör att det tjafsas runt hörnet om fel lagda frisparkar och filmningar men jag lyssnar inte. De får lösa det själva. Jag går iväg och köper en tidning istället. Eller springer en stund.

Jag trodde att allt det här skulle vara svårt. Men det är bus enkelt och familjen har ingen aning. Att jag tagit semester. Moaha ha ha ha haaaa!

För nästan exakt ett år sedan skrev jag följande status på F-book.

Blå himmel, smultron på strå, nyplockad rababer, lakan på tork i en ljum vind, gräs under bara fötter och bebissparkar i magen.

Idag lyder statusen.

Blå himmel, rabarber för nyfiken mun, bebis kläder på tork i en ljum vind, gräs under krypande knän och min Maija-My i gul sommarklänning.

Säde har en blogg. Det är dags för studenten. Jag ryser när jag läser. Idag fällde jag även en tår framför datorn. Hon skrev så fint. Det är härligt med syskon. Varje milstolpe man själv passerat får man uppleva igen.  

http://frokenlycklig.blogg.se/

De har tränat inne i en liten sporthall hela vintern. De har längtat och trånat efter matcher mot andra lag på riktiga planer. De har låtsats vara Messi, Ronaldo och Zlatan. I söndags var det äntligen dags för Vasalund Bergshamra pojkar -03 att inta Råsundaskolans fotbollsplan för en internturnering mellan Vasalundslagen. Det var söndag, himlen var blå och tre matcher skulle spelas.



De vann 1 match och spelade lika i 2. Sista matchen mötte de Kista som ledde med 2 mål tidigt i matchen. Det gjorde inget. Killarna bet ihop och tog igen. Det betyder att med förra helgens resultat finns inte en enda förlust. Mycket viktigt för killarna, mindre viktigt för mig. Viktigast och finast som åskådare och bonusmamma var att se hur bra killarna peppade och stöttade varandra. Det var klapp i ryggen efter nåt bra. Det var klapp i ryggen efter nåt som inte gick som det var tänkt. Inte ett klagomål bara positivt. Sport. Så som det är ämnat vara. Rent, roligt och kamratligt.

Lördag 07.15. Tobias har just blivit väckt av jobbet. De undrade varför han inte var där. Han trodde att semestern hade börjat. Jobbigt.

Vi vet inte när det hände men plötsligt insåg vi att vi har en prepubertal kille i huset. "Prebubbar" har tidigare varit sällsynta gäster hos oss men har på senare veckor visat sig vara en bestående del av familjen. Ni som undrar eller glömt hur man känner igen en sådan kan komma och bo ett dygn i muminhuset. Men här får ni några karaktärsdrag.

Prepubben känns igen på sina suckanden och högljudda stön. Vill man vara säker på att skåda en skall man sänka blicken en aning och leta efter något långt och smalt som liksom rinner ner över soffkanten. Inte sällan har de en fjärrkontroll i handen och över de hänger ett litet grått moln. Man känner också igen prepubbaren på de få fraser som yttras bl.a. "ååh fett jobbigt!", " syyyyke" och "ni fattar ju iiiiingenting".

Prepubben, speciellt den här arten, tål inte småbrorsor och har en inte allt för kärleksfull inställning till dem. Småbröder låter fel, andas fel, leker fel och är ständigt i vägen. Den äldre prepubben, dvs tonåringen, hyser även dessa känslor emot sina föräldrar, bonus föräldrar inräknade. Den dagen är snart i antågande.

Våran prepubb vill ha halv-långt hår. Gärna surfrufsigt. Detta ordas lätt med hårtork och på senare tid även med locktång. Dagens prepubbar av det manliga könet har bättre kontakt med sin feminina sida och ser inte locktången som något nederlag. Prepubben duschar varje dag. Helst två gånger. Våran prepubb har vid ganska tidig ålder redan förstått vad som går hem hos damerna. Självsäkert glider han fram på sin longboard på väg till gitarrlektionen. I öronen spelas allehanda rock. En riktig flickfavorit har vi fått höra från prepubbens kamratkrets.

En prepubbis sätter dig som förälder på prov och börjar nu se igenom de kringelikrok vägar med små hinder som man försöker lägga ut. Nu måste man resonera, på riktigt. Och prata på engelska om "hemliga" saker går inte alls. En prepubbis blir därför sakteligen invigd i en liten del av vuxen världen.

MEN. Prepubben är också när han själv vill väldigt hjälpsam. Han sköter sina småsystrar exemplariskt och har själv förstått vikten och det roliga i att vara storebror. Han ger en spontan kram lite då och då. Han förstår vuxnas skämt och har mycket humor. Han håller upp dörrar, ger bort sitt säte på bussen och kastar sopor även fast dörren är "skit jobbig" att öppna. Han behöver bli mycket kramad och mycket pratad med. Det är inte lätt att sortera allt när man står med de slitna skateskorna i två världar. Han är stor men också väldigt liten när han lunkar iväg med ryggan på sniskan till skolan.

Spiderman 2 snurrar i DVD:n. Zebulon tittar på filmen från minikojan han byggt i soffan av Maijas babygym och en filt. Leo sitter som en surmulen tonåring och tycker att ALLT är FETT JOBBIGT. Under soffbordet hänger Maija i bara blöjan och suger på min handsfree. Då och då kommer ett ba-ba-ba-ba. Jag befinner mig framför datorn med ett glas vin och följer Tobias. Han står på alla fyra, i kallingar, spikar fast en förlängningssladd till Zebs rum. Vi har fått en tv in dit.

Maija har hittat sitt rätta element. Vatten. Orädd kryper hon ner i det kalla vattnet i plaskdammen. Hon kryper så långt att jag till slut bara ser kepsen på ytan. Då plockar jag upp henne och får ett stort lyckligt leende tillbaka. Hon vill igen. Vid varje fontän vi passerar och vid varje lite fågelsjö börjar hon ljuda och studsa lite lätt i vagnen. Ju närmare vi kommer desto mer frenetiskt blir studsandet. Hon vill alltid i. Det är där hon är lycklig.

De människor som är födda i skopionens stjärntecken, dvs Maija, tillhör enligt astrologin vattnets element. Då är man ständigt i rörelse och aldrig vilande, som havet. Precis som våran Maija.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Ett hett debatterat ämne i muminhuset rör för tillfället duschen.

Zebulon VILL INTE duscha. Hans argument för att slippa är att han faktiskt duschade för tre dagar sedan. Och tvätta håret det behöver man ju inte göra mer än en gång i veckan.

Leo han vill duscha. VARJE DAG. Det sista han gör på kvällen är att stå och skrubba sig ren så hela huset immar. Sen stängs dörren till hans rum och man hör hur hårtorken går igång. Sen gör han det igen, på morgonen, fixar håret med torken alltså.

Jag och Tobias. Vi är glada om vi någon gång HINNER DUSCHA.

Först var det ngt hopplöst i 2 omgångar. Vi hoppades att det skulle släppa. Det gjorde det.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Jag läste bloggar på nätet. Jag var verkligen inne i dem. Jag satt och mådde bra. Det var nåt mysigt över situationen. Maija och Zeb sov. Tobias var på jobbet. Bara jag och flimret från datorn i halvdunkel. Sen vaknade jag ur min mys-koma av att jag borstade av händerna på byxorna. Slickade mig runt munnen och upptäckte att jag hade nåt i mungipan. Varför har jag smulor i knät?



Förrädiskt Semper. F Ö R R Ä D I S K T !