Muminliv

Maija vill gärna sova. Hon är trött och precis lagom för att duna in i sin egen säng. Hon gosar in sig i sin lilla kanintrasa. Gäspar lite. Snuttar på nappen. Klappar en lite på kinden som för att säga, Mamma du kan gå. Jag somnar snart.

Men man skall inte luras av det. Snart händer det. My tar vid.

My, hon vill inte sova. Hon kan ju missa något. Hörde hon inte just att någon skrattade lite där utanför? Har de kul utan mig? Det går ju inte! My sätter sig upp i sängen. Va? I min egen säng? Det kan de glömma! Hon ställer sig upp och skakar spjälorna i sängen som om det var fängelsegaller. Hon pratar högt och uppfodrande. Kastar leksakerna utanför sängen. Vi försöker, i med nappen. Lägger henne ner. Hon kastar sig snabbt och kvickt som en ninja över på mage och sen snabbt upp i sittande igen. Sen skrattar hon, högt. Kisar med ögonen och rynkar ihop näsan. Det är bus på gång.

Så håller de på Maija och My. I ungefär en timma. Oavsett rutiner. Det är samma sak varje kväll. Sen samsas de. Maija och My blir Maija-My. Men först måste det gråtas en skvätt. Båda sidorna möts i detta skvalande som är över på bara några minuter. Sen sussas det så sött. Men inte i egen säng. Det har My bestämt.