Muminliv

De kom hem. Hon och han. Till mig.



Vi mötte frihet och saknad i dörren. De hade städat efter sig och bäddat sängarna. Inte för att de stökade till så värst mycket faktiskt. Det var ganska trevligt att ha dem på besök. Fast de sade att det skulle dröja till nästa gång. Det tycker jag lät bra.

Nu orkar vi inte vänta längre.



Så vi åker och möter henne på tågstationen.

Högtalartelefon. Jag hemma, Maija i Bollebygd hos farmor.

- Hej mammas Maija!

Tyst.

- Jagar du katterna?

Flås. Fortsatt tyst.

- Maija? Har du det bra tussan?

-Mamma!

Det ilade i hjärtat. Det studsade till. En liten klump i halsen. Där stod jag i hallen. Saknad höll om mig en stund.

Igår natt dansade jag. Lyckligt och länge. Idag hetsmyser jag i soffan. Maija fortsätter att mata katter, jaga hönor, sova långa middagar med sin pappa och tydligen shoppar hon loss med farmor som hon så fint lindat kring sitt lillfinger.

Hon får gärna komma hem med sina små knubbiga fingrar snart. Men medans jag väntar så njuter jag. Av lugnet och friden och av att få längta, den bitter ljuva känslan som är så nyttig och underbar. Frihet och längtan sitter i soffan, på varsin sida om mig, i en väldigt bra balans.

Kl. 17.30 i Bollbeyggd på farmors köksgolv.



kl.17.30 i soffan i muminhuset.



Vi har det alltså väldigt bra båda två.

Först var det masken. Sen var det race på alla fyra. Ettag kombinerades kryp med stapplande steg. Nu tar hon sig fram så här. Stabilt.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

..och frihet och saknad kommer in. De tar av sig skorna, slänger packningen lite nonchalant i hallen och sätter sig i soffan och bara ligger där. Jag vet inte riktigt vad jag skall gör av dem. De säger att de kommer vara mina gäster resten av veckan för i dag tar T med sig tösabiten till Göteborg och är borta hela veckan. Killarna är hos sin mamma och kvar blir jag, med frihet och saknad. Spännande, undrar just vad vi skall hitta på?

När mörkret faller tidigare och tidigare så tänder vi ljus i muminhuset. Samlas runt det stora trygga köksbordet och pysslar. Det vankas kalas för Z. Han ville göra namnskyltar.

Kvällen. Med kära vänner, mammakroppen i klänning och håret i ljusa lockar. Vin i glaset, magen fylld med mat och skrattet kittlandes i gommen. Njuter av att vara i sällskap av likasinnade och vackra själar. Tankar värmen till kalla höstkvällar. Skall plockar fram det när raggsockorna inte räcker. Ler och förstår hur lyckligt lottad en sån som jag är.

Tack för att ni var här en stund!

Länge har hon velat äta själv. Länge har jag tyckt det varit lite jobbigt, med allt kladd. Men det har äntligen givit resultat!
Jag har blundat och lidit lite. Maija har mest njutit och lärt sig.

För fyra veckor sedan såg det ut så här:



Nu i veckan såg det ut så här:

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Mössan har hon accepterat sedan någon vecka tillbaka. Idag behövdes det vantar. Jag laddade. Var beredd på en liten strid. Men den kom aldrig, striden. Hon satt länge som paralyserad i vagnen, förvånad, skeptisk och tyst.

Det letas efter mycket nu. Härom morgonen letade jag efter sommaren. Tänkte att det måste finnas en liten del utav den kvar någonstans. Jag hittade den. Mellan två vägräcken. Klockan 06:32

Vem är det som går och går?

Medan jag väntar på kartan och kompassen umgås jag med det finaste jag har och går tillbaka till grunden. Jag bakar bröd.

Det händer nåt. Jag har gått från hemmaliv till arbetsliv igen. Det susar i skallen ibland. Jag har ingen ordning och känner mig varken hemma eller på jobbet. Logiken är borta. Jag hittar inte ord och jag ser saker i slowmotion. På jobbet är jag fokuserad, mitt jobb kräver det, något annat vore farligt men efter jobbet ett hölje av dimma. Jag väntar ut och tar några andetag till. In och ut. Det kommer snart. Känner. Kan inte sätta ord. Är inte ledsen, är inte arg. Är mest förundrat. Har inte kännt så här förrut. Det är någonting i antågande. Hittar inte riktigt på kartan. Har beställt en kompass på posten, kommer på att det kanske är GPS man skall ha. Oavsett så behöver jag hitta vägen hem, till mig.

Det var mysigt. Hela dagen. Med pelargon pyssel, bebis i diskhon, öppnaförskolan, promenad i vackra höstvindar, power nap på trygg bringa och middag med fina Malin.

Pah! Torstaista ei tullut mitään. Puolen päivän jälkeen Maija alkoi vähän valittelemaan, ja mullakin oli vähän ihmeelinnen tunne. Meille tuli molemmille kuume! Ei muuta kuin Pentti vainaan villasukat jalkoihiin ja vaaleanpunainen aamutakki päälle. Kuppi teetä äitille ja vellipullo Maijalle ja eiku maate!

Tänään otan kuvia meidän ihan tavallisesta Torstai päivästä. Mulla on vapaapäivä ja Tobias on isyyslomalla, siis kotona. Pojat lähti kouluun jo puolikahdeksan aikaan. Maijan kanssa loikoiltiin viellä yhdeksään ennen kun päätettiin nousta aamu puurolle.

Annoin Maijan syödä omin käsin puuroa ja voileipää. Tulee melkoisa sotku mutta tytöllä on kauan tekemistä ja äiti kerkiää lukea vähän aamulehteä. Tämmöinen aamiainen vaatii kylvyn.

Koitin enismmäistä kertaa pyöräillä Maijan kanssa noin kuukausi sitten. Matka käy hyvin, Maija viihtyy ja ätit on tyytyväinen kun pääsee nopeammin sinne minne haluu.

Maija valitsi itse kypärän. Tobias pisti Maijan eteen, kaupan lattialle, kaksi kypärää. Yhden vaaleanpunaisen missä oli kukkia ja yhden sinisen missä oli vireitä krokodiilejä. Vähän aikaa se tutki niitä ja otti sitten sen sinisen ja yritti syödä sitä. Näin se valinta sitten oli tehty.



Pyörällä pääsee nopsaan ihan minne vain. Vaikka sikoja ja lampaita katsomaan. Maija ymmärti että lammas oli lammas
mutta sitten kun sikoja tolloteltiin niin tyttö sanoi WOFF!