Muminliv

Just nu ingen tid till detta, därför är det tomt av text. Vi är flitiga som myror för stacken skall flyttas. Grejer och barn och två vuxna. Vi packar barn i lådor och saker får leka ute, eller var det tvärtom? Julen flög förbi, julskinkor och sill ligger i en avfrostad frys. Imorgon bär det av till nya vyer, några kvarter bort, men ändå. Ni får se mer av oss snart. När vi burit färdigt. 

Tobias "lever utanför linsen". Dt är Hans svar på min önskan om dokumentation för bloggen. Jag nickar och förstår. Jag ser när jag jobbat instesivt för inläggen kommer glest. Ett sundhetstecken månne? Allt har sin tid. Hon är underbar. Härmar allt vi säger, smakar på ord. Finska. Svenska. Många fastnar. Hon är mycket tydlig med vad hon vill. Högljudt domderar hon sina bröder, "Eo" och "Bebbe", och blir uppriktigt förbannad när dörren till lego rummet stängs. Hon vill vara med, i dagliga bestyr. Hon har egen disktrasa och hammare. Och en flyttlåda som bara är hennes. Ner med saker och upp med saker. "Pappa, titta!" "Mamma, titta!" Bilarna är på finska, vattnet också. Tack kan komma på båda språken. Jag blandar hej vilt. Har ingen plan. Gör mitt bästa. Hon är fortfarande lyckligast i vattnet. Jag är fortfarande lyckligast med henne, Honom, "Eo" och "Bebbe".

Det doftar hyacinter och saffran. Jag blundar och låtsas bort alla flyttkartonger. Fast när jag blundar så somnar jag. På bussen, i soffan, stående i snön. Jag sover, när jag inte bakar, hämtar barn på fritids, jobbar eller torkar smulor uner bordet. Fick spontan-tulpaner i dag. De står i köket och passar bra med den röda väggen. Och med julen. Det puttrar julgröt på spisen och två plåtar saffransskorpor ska torka i ugnen över natten. I morgon mjölar jag ner mig igen när jag sätter igång med årets omgång av karelskapiroger. Det ska Maija få vara med på. Det behövs rejäla nypor och mycket vilja för att pirogerna ska bli riktigt finska. De blir nog extra goda i år tack vare henne. Jag går stabilt men trött och försöker hinna med att fånga solen på dagarna.



Hon har hittat ett nytt favorit stället och vill inte komma ut.

Vi packar flyttkartonger. Maija packar upp. Det tar lite längre tid än det kanske skulle behöva. Fast det gör nästan allt nu för tiden. Pepparkaksborgen fick jag och grabbarna dock ihop bra trots bebis. Hon var nöjd, med pepparkaksdegen. Vi packar alltså ihop muminhuset för att flytta den till annan plats. Kommer nästan inte ihåg hur lägenheten ser ut och det kvittar. Det är ju inte planlösningen som gör de 4 rummen och kök till ett hem, det är ju vi. Vi som ska bo där som ska sätta känslan. Jag känner att jag också vill sätta ny känsla på bloggen med ny finish. Men då måste jag önska mig tid och inspiration av tomten, och jag som redan önskat mig vackert smycke. Jag önskar mig det så mycket så jag måste hålla mig från att inte brista i gråt.

I övrigt så kliver jag runt i smulor, suckar lite åt krims på golvet och tittar på den här rultan. Man vet att man lever. För hjärtat bankar så hårt.

Uppsala. Ett dygn med vänners lena ord och uppfriskande skratt. Vi åt oss varma runt brasan. En välbehövlig paus från vardag. 24 timmar av fredad tid. Vi sov gott, vi sov länge och vi kom hem lite varmare med rosiga kinder och ett ytterligare lager av tålamod och ork.

Jag har smygit runt på nätterna och tagit hand om sjuka barn. På morgnarna har jag tagit mig hem i ett gnistrande vitt snötäcke. Lagt mig i en varm säng och tackat de gudomligheter som finns för att jag har friska barn. En stor fördel med mitt jobb är perspektiv på tillvaron. Efter vissa arbetspass kramar jag de mina extra hårt.

Marie som skriver Monsterbloggen har idag ett inlägg om mammarollen och det viktiga med att inte tappa bort de andra sidorna hos sig själv. Mycket sant. Jag spinner vidare på det och tänker följande.

Ibland undrar vi alla vem och vad man är. Man tycker att man tappat bort sig själv. Inte minst som nybliven mamma. Man vill vara alla delar av sig själv till 100% och mäktar inte med. Men, ibland måste vissa delar få vila för att snart återupptäckas igen. De finns där, alla sidorna, inte alltid lika klart i bild, men vilande i periferin. Det enda som krävs är en liten påminnelse så kommer de i fokus igen. Vem som skall påminna? Du, för du glömmer inte, du lär dig bara nåt nytt för tillfället och försjunker i det. Det tar olika lång tid från person till person. Jag har många vackra mammor som exempel och alla hittar tillbaka, till sina sidor igen, förr eller senare. Om det känns som att någon sida fattas, att du saknar en del av dig så har du den snart tillbaka. Lita till dig själv.

Jag tror på tillförsikt och att man är snäll mot sig själv när man lär sig något nytt. Jag önskar att jag hade varit lika insiktsfull då som jag låter nu. Det hade besparat själen lite mindre stress.

Det var på tiden sa jag till mig själv. Det är så här du ska göra. Klapp på axeln och en kopp te till. Du kan börja jobba på måndag.

Jag gjorde det jag aldrig gjort. Stannade hemma tills jag var frisk. Jag har alltid gått till jobbet när känslan i kroppen varit okej men inte bra. Jag har tagit mig dit, jobbat och kommit hem för att däcka. Det har fungerat, i ett liv utan barn. Inte hållbart nu. Jag kan inte längre komma hem och däcka. Vill inte komma hem och däcka. Jag vill orka läsa max bil, 10 gånger och jag vill orka titta på leksakerna 20 gånger till. Jag vill orka laga god mat och jag vill ha tålamod för medling, läxor och god energi. Det gör jag inte om jag tar mig till jobbet i ett ganska okej tillstånd och kommer hem och däckar. Inte vad jag vill.

Så, jag stannade hemma den här gången. Tills jag kände mig bra och frisk. Det blev inte bara bra för mig utan bra för familjen, som har en glad mamma och bra för jobbet som får tillbaka en frisk sjuksköterska med ork.

Vårat liv ser ut att gå i hipstamatic. Jag tar kort med den vanliga kameran men får inte fram rätt känsla. Vet inte om det är hipstamatic känslan vi har eller hipstamatic känslan jag vill åt. Oavsett så känns hipstamatic bra.

Helgen med pepparkaksborgar och firmärkspyssel. Snö och åk. Förfrusna fötter i yllesockar och kalla händer som kramar varma koppar. Gäster runt stort furbord, varm mat i grytor. Småpaket i julkalendern och ont i magen av pepparkaksdeg. Snart skall vi iväg på glöggfika.

Det låter som idyll. Mellan raderna går att läsa. Gnat om blöta ytterkläder, för lite åktid i backen, min plats, din plats, han fick mer, jag vill ha, sov nån gång nu då!

Men, man kan ju välja, vad man lägger fokus på. Det goda, det varma och det fina. De mina.

Rimfrost, på träden. Krispigt och vackert att vila ögonen på. Vi har magsjukefest och tittar ut på vintern från våra fönster. Blev inspirerad av en film igår. Ville baka pizza. Egna ingredienser, egen tomatsås, lagom med ost. Bäst hittils fick jag som betyg. " Tack för maten den var god mitt på bordet stod en...fyra!" Näst bästa betyget. De frågar hur det kunde bli så extra gott just idag. Mitt hjärta log och jag berättade hemligheten. Skall man laga pizza skall man låtsas vara i Italien. Tänk och andas det landet maten kommer ifrån. Känn på ingredienserna. Våga släppa recept. Och det viktigaste, tänk med värme på de munnar du skall mätta. Laga mat. Med Kärlek.

Kanske inte genomförbart varje dag. Vardagen skall ha sitt. Men, jag börjar andas lite lugnare, rör mig lite långsammare och lagar godare mat de gånger jag kommer ihåg att tänka så.

...att det är mycket söligare än man någonsin hade kunnat tro att ha småbarn.

...att det vore skönt om man kunde gå direkt från barndomen till pensionen. Då slapp man jobba, tydligen. (Z 7år)

...att det finaste hemma just nu är våran retro jordglob.

...att vi åker tidigt till landet på fredag.

...att den stora blir dyrare och dyrare i drift.

...att småtomtarna finns, fast ändå inte.

JO en sak till. Att det är helt underbart med nyskurade golv som doftar såpa. Intorkad gröt, grus och annat oidentifierat spolas bort med skurvattnet och lägenheten kan andas igen.