Muminliv

Jag vet. Hon har fyllt år. Ett helt underbart år. Det ska rapporteras. Men idag. Musik, mat, prat om livet. Mamma hjärtat på vift. Längtandes efter henne. Njutandes av stunden. Med vetskapen om morgondagen höstmys bland gula löv och klarblå himmel. Med henne och Honom i hjärtat dansar jag och andas lite annan luft en stund. 





  

Blev glatt överraskad av fint sms på morgonen och plötsligt blev arbetsdagen inte lika lång.
Nu går jag här på jobbet och undrar vad som väntar. Det kan kvitta. Jag blev överraskad och glad. Och varm.

Idag fick vi ett barn extra med oss hem från skolan. Sen kom det en till. Vi var sju till middagsbordet. Det blev soppa och pannkakor. Vi fick rycka in för akut hjälp med legobygge och läxboken var glömd hos mamma. Det sjöngs, drogs lite i hår, kramades och så var man sams igen. Kvällsmålet intogs med glädje. Klockan 21.00 var fortfarande ingen unge i säng. Den ena med peruk och höghatt. Den andra med en scarf runt huvudet och den tredje, hon hängde på de andra två, högljudt och våldsamt klappandes händerna. Vi kan inte göra annat än skratta och älska dem.

Segt idag. För alla. Det gäspades mycket. Allt gick i slowmotion. Håret var fett. Kläderna smutsiga. Vi stannade hemma. Gick ut en stund. Åt och sov. Plockade plommon. Öppnade fina presenter. Pratade med Sini.



Tack Sini för de fina ryska dockorna. Och för att du kom förbi en stund.

De kom hem. Hon och han. Till mig.



Vi mötte frihet och saknad i dörren. De hade städat efter sig och bäddat sängarna. Inte för att de stökade till så värst mycket faktiskt. Det var ganska trevligt att ha dem på besök. Fast de sade att det skulle dröja till nästa gång. Det tycker jag lät bra.

Nu orkar vi inte vänta längre.



Så vi åker och möter henne på tågstationen.

Högtalartelefon. Jag hemma, Maija i Bollebygd hos farmor.

- Hej mammas Maija!

Tyst.

- Jagar du katterna?

Flås. Fortsatt tyst.

- Maija? Har du det bra tussan?

-Mamma!

Det ilade i hjärtat. Det studsade till. En liten klump i halsen. Där stod jag i hallen. Saknad höll om mig en stund.

Igår natt dansade jag. Lyckligt och länge. Idag hetsmyser jag i soffan. Maija fortsätter att mata katter, jaga hönor, sova långa middagar med sin pappa och tydligen shoppar hon loss med farmor som hon så fint lindat kring sitt lillfinger.

Hon får gärna komma hem med sina små knubbiga fingrar snart. Men medans jag väntar så njuter jag. Av lugnet och friden och av att få längta, den bitter ljuva känslan som är så nyttig och underbar. Frihet och längtan sitter i soffan, på varsin sida om mig, i en väldigt bra balans.

Kl. 17.30 i Bollbeyggd på farmors köksgolv.



kl.17.30 i soffan i muminhuset.



Vi har det alltså väldigt bra båda två.

Först var det masken. Sen var det race på alla fyra. Ettag kombinerades kryp med stapplande steg. Nu tar hon sig fram så här. Stabilt.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

..och frihet och saknad kommer in. De tar av sig skorna, slänger packningen lite nonchalant i hallen och sätter sig i soffan och bara ligger där. Jag vet inte riktigt vad jag skall gör av dem. De säger att de kommer vara mina gäster resten av veckan för i dag tar T med sig tösabiten till Göteborg och är borta hela veckan. Killarna är hos sin mamma och kvar blir jag, med frihet och saknad. Spännande, undrar just vad vi skall hitta på?

När mörkret faller tidigare och tidigare så tänder vi ljus i muminhuset. Samlas runt det stora trygga köksbordet och pysslar. Det vankas kalas för Z. Han ville göra namnskyltar.

Kvällen. Med kära vänner, mammakroppen i klänning och håret i ljusa lockar. Vin i glaset, magen fylld med mat och skrattet kittlandes i gommen. Njuter av att vara i sällskap av likasinnade och vackra själar. Tankar värmen till kalla höstkvällar. Skall plockar fram det när raggsockorna inte räcker. Ler och förstår hur lyckligt lottad en sån som jag är.

Tack för att ni var här en stund!

Länge har hon velat äta själv. Länge har jag tyckt det varit lite jobbigt, med allt kladd. Men det har äntligen givit resultat!
Jag har blundat och lidit lite. Maija har mest njutit och lärt sig.

För fyra veckor sedan såg det ut så här:



Nu i veckan såg det ut så här:

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.