Muminliv

Har gått hemma två dygn. Varit sjuk och dragit benen efter mig. Fördelen med det är att man ser sitt hem. Det kan också vara en nackdel förstås om man tänker smutsiga golv, fläckar i soffan och kladdiga fönster. Men den biten är avklarad idag. Avklarad, inte åtgärdad. Nu väljer jag att ta fram några av de extra fina sakerna i mitt hem just den här dagen. Bara för att.

Mina vänner kan så mycket och är så driftiga. Jag är stolt. Inte minst över Camilla. En handlingskraftig och positiv tjej som bestämde sig för att styra över sina fantastiska resurser själv. Hon brinner för att alla skall ha kunskaper i hur man räddar liv och agerar i akuta situationer. Det kan handla om nära och kära eller medresenären på tunnelbanan, vuxna som barn. Många kan det redan men fler behöver få lära sig. Det här har hon valt som sitt arbetsområde. Hon slog ihop två drömmar i en och startade ett eget företag. Modigt och mycket klokt.  

Klicka på loggan och läs mer om hur Du kan lära dig att rädda liv.

Bordet är dukat med julgröt och bröd. I adventsljusstaken är det ett ljus tänt. Strumpan fastnar i nåt odefinerbart på köksgolvet. Igår kom julpyntet upp. Det är fint att se puderlätt snö yra utanför ett fönster inramat med ljusgirlang. Vi har åter besök i huset. Min syster. Det är inte ofta det står en säng tom och det känns rätt. Nu väntar vi på att de andra två skall stiga upp. Och äta adventsfrukost med oss.



Visst blev det fint med hasselnötter i adventstaken? Hur ser era ut?

Denna vecka mycket av allt. Mycket jobb. Mycket utbildning. Mycket kräkningar på natten. Mycket mysigt igår på bio och mycket lite sömn. Mycket nära till jul. Mycket att pynta. Mycket nattgäster i muminhuset och mycket glada sådana. Det är mycket på gång.

Och vad är det de säger? Mycket vill har mer.

Jag är inte gjord för styrelsemöten och budget genomgångar. Jag kan kroppens ekonomi och känslornas paragrafer. Siffror har jag inte mycket till övers för. Jag lirkar ett leenden ur sjuka ungar men lyckas inte få en mungipa att röra sig på ett styrelsemöte. Jag tycker att det är tröttsamt att höra hur andra klagar på att folk genar över gräsmattan så den nöts. Hur de varje år irriterar sig över att INGEN tömmer luddfiltret i tvättstugan fast det kanske handlar om att de varit med om det en gång. Ältar man nåt så känns det säkert som flera. Det är förvånansvärt lite som krävs för att få vissa att tända. Jag sitter tyst och förundrad.

Men nu har jag valt. För det kan man ju alltid göra, det är ett fantastiskt privilegium. Jag tänker inte vara med längre, i styrelsen. Det tar för mycket energi. Jag skippar det. Jag valde att gå med och nu väljer jag att gå ur. Bättre också för styrelsen att ha nån där som känner glädje i att få skriva en lapp om ludd. Jag går inte därifrån tomhänt, jag är många erfarenheter rikare. 

Nu har jag alltså fått mer energi att lägga på något som i sin tur ger ny energi tillbaka. Förnyelsebar energi. Inget nytt fenomen. Jag väljer det. De här två t.ex.

...är att ha sällskap av en exeptionellt klok vän som Stina när man manglar ca 50 m linnedukar. Det är tryggt att inse att man omger sig utav vänliga, positiva och starka individer med hjärtat bankandes på rätt ställe. Vart jag än vänder nosen finns tankar och ord som stärker rygg och bål som inget träningspass någonsin kan uppnå.

Ikväll kom vi fram till att mental träning inte är bluff och båg, inställning gör allt och gamla klyschor håller i längden. Bra va?

Lägger in en bild som får representera känslan man kan få i en tvättstuga med rätt sällskap.

Jag har tidigare rapporterat om familjens olika åsikter kring duschandet. Igår satt jag bland arbetskamrater och började diskutera småbarnslivet och hamnade åter igen i duschen. Det är en nödvändighet vi alla behöver men under livets gång går den till på olika sätt. Låt mig förklara. 

Först har man all tid i världen. Man peelar sig och lägger inpackningar. Rakhyveln går jämnt och fint i lugn takt och lämnar efter sig hud len som sammet. Kanske man till och med hinner nynna på nån skön låt eller så njuter man bara av att vara tyst. Shampoot sköljs ur och balsamet hinner ligga i de 3 minuter som rekomenderas. Sen trippar man runt i lägenheten i handduken, torkar sig och smörjer in sig. Nu ren och len, redo att möta den nya dagen. 

SEN händer det nåt. På en millisekund har det ovanstående förvandlats till ett inferno av tvätthysteri.

Tiden man tidigare hade har runnit ner i golvbrunnen och du är inte längre ensam i duschen. Nu har du halva kroppen i duschen och halva utanför. Ständigt kontrollerandes ett litet dreglande underverk i babysittern eller kanske till och med, om du har tur, sovandes i en spjälsäng. Shampoot masseras in, eller nej, det slängs i håret och sköljs ur i nästan samma sekund. Balsamet lika så. Rakhyveln dras över snåriga områden och lämnar efter sig ett godkänt men mycket ojämnt resultat. Det tidigare trippande byts nu ut till snabbtork med handduk, resten lufttorkar eller tas upp av kläderna du kvickt slängt på dig. Insmörjning är ett minneblott.

Vartefter det lilla underverket växer öppnar sig nya utmaningar och dsuchtillfällena utvecklar sig till rena rama sångstunderna. Imse-Vimse rekomenderas varmt. För spindlar är väldigt bra på att massera in shampoo i håret. Testa! 


     

Ledig dag idag. Sol på himlen och tunn is på vattenpussarna. Maija gungar gärna, länge och mycket oavsett temperatur. Tur att man blir bjuden på fika och minikalas hos vänner när snoret fryser till is.



Tack Caroline och Iris.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Han. Kärleken i mitt liv. En underbar pappa. Han har ömma händer och en varm famn som alltid är öppen. När vi andra tappar balansen eller benen inte bär står han och tar emot, stödjer en stund, tills vi står upprätt igen. Han har erfarenheter från livet som givit honom en stabil grund så när det stormar ger han inte vika, han rider ut och står kvar. Han har sitt barnasinne kvar som ungarna älskar. Han leker med dem, lär dem läxor, sjunger, läser och pratar dem till sömns. Det är trygga barn, de har en trygg pappa.

I söndags utmanade vi honom i bowling.
Det måste tilläggas att jag vann.

Jag glöggar och lagar finska jullådor av kålrot och potatis. Han spelar tv-spel. Vi låter varandra göra det vi vill i en timmes stötar idag. Det funkar och alla är nöjda. Under tiden som lådorna är i ugnen funderar jag över att det redan börjat töa och hur lätt man kommer i julstämning med glögg. Tidigt med glögg säger några. Jag tycker det känns bra och gör det jag vill. Sen undrar jag över om svart gummigolv funkar i hallen. Snyggt är det. Jag trivs i mitt nya mörka hår och har lika roligt som när jag var blond. Hon är rund och go och har lärt sig hur man kommer åt DVD:n. Life is good.

Untitled from Satu Virkamäki on Vimeo.

Det känns gammaldags när det är höstmarknad. När det doftar brända mandlar och glögg och man blir jätte kall om fötterna. Det ser gammaldags ut när barnen, som ofta känner varandra, springer omkring och leker kull eller som idag, kastar sten på isen för att se om den håller. Då är det som att alla färger tonas ner och allt går i svart vitt eller allra helst i sepia. Och pojkarna får plötsligt hängselbyxor på sig och gubbkeps och tjejerna har hätta och klänning. Det låter också gammaldags när det kommer hästar med bjällror på.

Innan vi kom ut på marknaden tjafsade vi lite, allihopa. För det är AS JOBBIGT, att vänta på vuxna som skall släcka och låsa, att behöva klä på sig överhuvudtaget, att behöva följa med, att man har mens, att man sovit lite, att den "riktiga" vagnen fortfarande är  sönder och att man skulle sovit middag för en halvtimme sen.

Men vi kom ut. Vi kom dit och vi kom hem. Glada när vi kom hem, för brända mandlar, för kompisar och för att det var varmt om fötterna inomhus.

Vi skall ha bokbål, för hon vill att vi läser, hela tiden, 17 gånger, samma bok. Max bil. "Brrrrrm" säger hon och pekar, "däääär" och så kommer hon fint med boken. Hon ger inte upp förrän hon sitter i knät och vi läser. Mellan läsningarna försöker vi göra egna lyktor och öppnar fina paket från Finland.

Den stora undrade idag vad cameltoe är och vad som egentligen menas med intimrakning. Vad säger man? Man skrattar lite och förklarar. Det finns visst en värld där ute som tränger sig på fortare än man anar. På vägen hem från skolan fick jag lära mig att det är 163 steg från tunneln till ytterdörren. Zeb räknade.

Vi sover i underkant. Hon har feber och vill klä sig i lejondräkten. Jag drömmer om lata dagar med fötterna på bordet och rena golv.

Rosa, röda och gula ballonger på rad. Serpentiner som fastnade i mat och i hår. Paket där pappret uppskattades mest.
Det var sötsaker på bordet, som nästan tog slut. Kaffet var varmt och det var även stämningen. Vi firade vår ettåring i söndags.

Hon hade två toffsar i håret och gul klänning. Det kändes som att det var igår hon kom. Det kändes på samma gång länge sen. Dagen hon fyllde år gick jag och väntade på himlastormande känslor och tårar men det blev inte så. Känslan var lugn och jag gick stolt. På kvällen sneglade jag med jämna mellanrum mot klockan och jämförde mina aktiviteter nu med dem jag gjorde vid ungefär samma tidpunkt för ett år sedan. Jag försökte, men det gick inte riktigt att greppa.

De säger att det går fort, de som varit med förr, nu är jag en av dem. För det är precis så, det går fort.

Idag en loppisrunda. Sol och kripspigt blå himmel. Fetthår men fin mössa. Vi fick med oss några vackra saker hem. Jag en fin kastrull som andas 50-tal, han gamla vykort och hon en vagga med docka. Hon sov en stund extra på vägen hem, lite tid till P3 dokumentär, min förankring till omvärlden. Vem hinner läsa en tidning? inte jag.

Stök och bök hemma. Läxor trots höstlov. Middagen rörig men med diskussion kring mobbing. Svåra frågor. De ser mig som vuxen men jag har inte alltid klara svar. Tur att de har fyra av oss, vuxna. Leksaker överallt. Grus i hallen. Alla i mun på varandra. Basket på tv:n, försöker höra. Ger upp och försöker se men det flyger ballonger från helgens kalas framför skärmen. Nappjakt utlyses med knappt resultat.

Hon fick i alla falla en vagga idag och jag min kastrull.